Svenska IF-båtförbundets forum

Jag vill här och nu efterhöra hurdant intresset är hos medlemmarna för en klassregeländring innebärande att man får hissa en reservspinnaker under pågående segling förutsatt att den första har gått sönder så pass mycket att man inte kan segla vidare med den. Jag har numera själv erfarenhet av att ha haft sönder en spinnaker strax efter sättningen på första varvet på en SM-delsegling. Det är inte särskilt upplyftande att veta att att man då inte får hissa en ny spinnaker ens på nästa varv. Frågan är om det är rimligt att man då inte ska få hissa upp en ny spinnaker? Jag tycker att så skall få ske för annars är ju seglingen helt förstörd. De gamla argumenten att man med flit skulle skära sönder en spinnaker för att få hissa en ny, t.ex. för att man har en slör- och en länsspinnaker håller enligt min mening inte. Dels seglar vi i princip bara kryss läns och dels är spinnakrar för dyra för att man ska kunna bete sig på det viset. Tacksam för synpunkter så att jag vet om det är någon ide att lägga fram en motion./Fredrik Mattsson, IF 2207

SJälvklart ska man få hissa en ny spinnaker. Sedan anmäler anmäler man det när man går i mål och när man kommer i land så visar man upp den trasiga spinnakern för seglingledningen

Jag tycker att det bör framgå bättre vad som önskas med klassregeländringen. Den finns ju i huvudsak (minst) två olika filosofier i denna sak.

Alternativ 1:
Man ska få använda de segel man har ombord utan begränsning.

Med en sådan lösning blir det inget krångel med plombering och/eller att man behöver anmäla till startfartyget vid målgång eller visa upp seglet efter dagens slut. Men risken finns då alltid att den mer välbeställde kappseglaren kör med 2 spinnakrar av olika typ, vilket är väldigt relevant att kunna göra i klasser där man seglar banor med slörben.

Detta har man försökt förhindra på olika sätt i de flesta entypsklasser genom olika skrivningar i reglerna. Ett ganska vanligt förfarande är plombering, vilket i värt förbund har ansetts som alltför krångligt och omständligt.

I IF-båtens klassregler har man historiskt löst detta problem genom att begränsa möjligheten att använda de olika spinnakrarna fritt, dvs. det är inte tillåtet att använda mer än en spinnaker i varje segling. Dessutom ska spinnakrarna ska vara tillräckligt olika i sin färgsättning, så att, om någon bryter mot denna regel, detta ska kunna observeras av medtävlarna.

Alternativ 2:
Man ska få hissa den andra spinnakern bara om den första går sönder (t.e.x så mycket att den rimligtvis inte går att tejpa).

Detta är mer krångligt och det kan bli tolkningsproblem huruvida spinnakern är tillräckligt trasig. Men i detta fall är det mera avsett att den andra spinnakern är att betrakta som en reservspinnaker. Här gäller det att hitta ett inte alltför omständligt sätt att kunna hantera det hela. Plombering - hur då? Anmälan till startfartyget etc...

Jag tror att alternativ 2 är det som man lättast kan få gehör för i en omröstning, såvida man bara kan finna en inte alltför krånglig lösning på hela hanteringen med eventuell plombering och efterkontroll. Här är det ju fråga om en extra reservspinnaker. Och risken att någon skulle förstöra sin ordinarie bara för att kunna få använda den andra tror jag är obefintlig.

Alt 2 är att föredra. Plombering är enkelt. Antingen Drar man åt en buntband genom hornen eller så väljer man en kort elkabel och klämmer ihop ändarna med en kabeltång. Jag kan också tänka mig att man kör utan plombering. IF seglare är ärliga och sportsliga nog att bara hissa reserven om den ordinarie är trasig. Seglingsledningen avgör i efterskott om den verkligen var att betrakta som så trasig att det inte gick att fortsätta segla med den utan risk att den skulle ta ännu mer skada. För att spara pengar ska man få byta om det finns en uppenbar risk att en reva fortsätter växa och därmed förvärrar skadan.

Tack för synpunkter.

Jag instämmer i att alt 2 är det som är lättast att få gehör för.
Jag tror att vi ska undvika att införa krångliga moment i inmätningen, dvs. plombering och liknande.

Jag tror att det enklaste alternativet är att vi även i fortsättningen ställer krav på att de två spinnakrarna skall vara åtskiljbara i färg eftersom det då inte går att mörka att man byter spinnaker, men att man, om man har fått en skada som det inte är lämpligt att segla vidare med, får byta spinnaker under pågående segling.

Jag är lite tveksam till att vi ska införa något obligatoriskt anmälningsförfarande. Om seglingsledningen eller någon konkurrent (vilka bör upptäcka att man byter spinnaker eftersom de är åtskiljbara i färg) frågar om skadan efter seglingen skall man kunna visa upp den vid äventyr att man annars riskerar en protest, men jag tror inte att det är nödvändigt med något obligatoriskt förfarande i vår klass (vi är ju gentlemän).

Om det mot förmodan skulle bli protest (jag bedömer det som extremt osannolik situation) så blir det upp till juryn att avgöra om regelbrott har skett, dvs. om det är en riktig skada eller inte.

En lydelse i stil med det följande skulle kunna funka: "Endast en spinnaker får användas i varje enskild segling, utom när denna spinnaker har skadats så mycket att den rimligen inte går att använda längre eller om den omedelbart bör tas ner för reparation för att inte riskera ytterligare skada. En sådan spinnaker får inte användas mer den seglingsdagen." (Marek har upphovsrätten till lydelsen - om den nu har tillräcklig verkshöjd vilket är klart tveksamt).

Som Martin skriver så är det en klar fördel att man i stället för att segla vidare med en skadad spinnaker, kan hissa en som är hel. Jag har själv tvingats segla en hel läns i 12 m/s med en nästan ny spinnaker som jag körde stäven igenom vid den första nedtagningen. Det är sådant man vill undvika.

/Fredrik Mattsson

Jag tycker att det är självklart att man skall få byta spinn om den man seglar på går sönder, även om det är en liten skada kan den snabbt bli stor. Jag minns själv när kantbanden lossade på en spinn, det blev bara värre och värre foch till slut var den helt trasid= gick ej att laga.
Vi ska ha regler som gagnar seglingen och som inte är fördyrande.
mats